Den 8 maj 1945 tystnade världens värsta krig i Europa. Efter sex år av brutalt våld, massdöd och total förödelse kapitulerade Nazityskland. Åttio år senare minns vi inte bara freden, utan frågar oss också vad den har lärt oss.
Svenska Röda Korset spelade en central roll i de humanitära insatserna, särskilt genom aktionen med de vita bussarna, som räddade tusentals fångar från nazistiska koncentrationsläger. Raoul Wallenbergs hjältemod i Budapest, där han räddade tiotusentals ungerska judar, har blivit en symbol för det svenska civila motståndet mot nazismen. Även diplomaten Folke Bernadottes roll i fångutväxlingar och krigsförhandlingar visade att Sveriges neutralitet kunde användas för konstruktiva ändamål.
Sverige blev också en tillflyktsort efter kriget. Under de första åren efter 1945 anlände ännu fler flyktingar från ett söndertrasat Europa. Det svenska samhället, trots sina begränsade resurser, tog emot människor i nöd och byggde upp ett nätverk av stödinsatser. Många som kom då blev en del av den svenska samhällsväven – som arbetare, företagare, intellektuella.
Men Sveriges hållning var inte okontroversiell. Efter kriget har forskare och historiker debatterat de moraliska konsekvenserna av den svenska politiken: hur mycket var pragmatism, hur mycket var opportunism? Var tyst diplomati alltid bättre än tydlig konfrontation? Dessa frågor ekar än idag, särskilt i tider då neutralitet åter diskuteras i ett förändrat säkerhetsläge. I efterhand har Sverige erkänt delar av sin roll, och samtidigt varit självkritiskt inför de val som gjordes.
Ekonomiskt stod Sverige starkt efter kriget. Industrin, som inte bombats sönder som i resten av Europa, kunde snabbt växa. Exporten ökade, bostäder byggdes, sociala reformer infördes. Sverige blev en modell för välfärdsstat – en demokratisk motvikt till både fascism och kommunism. Under 1950- och 60-talen ökade också Sveriges internationella engagemang genom FN, biståndspolitik och deltagande i fredsbevarande insatser, vilket ytterligare förstärkte bilden av Sverige som en moralisk aktör på världsscenen.
På 50-årsdagen efter kriget betonades ofta en gemensam europeisk framtid – en vision som tog form genom Europeiska unionen. Idag, 80 år senare, prövas denna vision på nytt. Kriget i Ukraina, växande extremism, antisemitism och informationskrigföring har återigen gjort freden skör. Den europeiska solidariteten sätts på prov, och många av de friheter som vunnits efter 1945 hotas av nya krafter.
Minnet av freden är inte bara historia. Det är en levande påminnelse om ansvar – politiskt, moraliskt och mänskligt. Och Sveriges roll, både då och nu, visar att neutralitet aldrig får betyda passivitet. I en värld där freden åter hotas, behöver vi inte bara minnas historien – utan också agera utifrån den. Det handlar om att värna demokrati, skydda de svaga, och försvara de värden som freden en gång lovade.
