EU:s direktiv om adekvata minimilöner, antaget 2022, markerar ett av de mest omfattande stegen inom unionens sociala politik på senare år. Direktivet syftar till att säkerställa att arbetstagare i alla medlemsländer får lönenivåer som är rimliga i förhållande till levnadskostnader, samtidigt som kollektivavtalsförhandlingar stärks och ökad transparens införs på arbetsmarknaden.
Till skillnad från traditionella EU-regler innebär direktivet inte att alla länder måste införa lagstadgade minimilöner. Det är istället ett ramverk som ställer krav på kvalitet, uppföljning och tydlighet – oavsett hur lönebildningen är organiserad nationellt.
En europeisk ram med nationella variationer
Direktivet kräver att länder med lagstadgade minimilöner använder tydliga, objektiva och transparenta kriterier vid fastställande och uppdatering av nivåerna. Dessutom ska alla medlemsstater arbeta aktivt för att öka täckningen av kollektivavtal och regelbundet rapportera utvecklingen till EU-kommissionen.
Det innebär att även länder utan lagstadgade minimilöner – som Danmark och Sverige – omfattas. I dessa länder regleras löner traditionellt genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, och direktivet kräver att denna modell kan visa upp mätbara resultat, hög kollektivavtalstäckning och en tydlig förmåga att säkerställa adekvata löner.
EU-domstolen klargör rättsläget
I november 2025 fastställde EU-domstolen att direktivet i huvudsak är förenligt med EU-fördraget. Domstolen ogiltigförklarade två specifika bestämmelser som ansågs överskrida unionens befogenheter, men slog fast att direktivet i övrigt är giltigt.
För de nordiska länderna innebär domen två saker:
- Den kollektivavtalsbaserade lönebildningen kan bestå.
- Direktivet ställer krav på transparens, dokumentation och rapportering – även där staten inte fastställer lönenivåer.
Domen har därmed gett en tydligare rättslig ram, där den nordiska modellen erkänns men samtidigt omfattas av EU:s krav på uppföljning och mätbarhet.
Danmark och Sverige – två system i anpassning
Anpassningsarbetet pågår nu på båda sidor av Öresund.
I Danmark analyserar myndigheter hur rapportering och datainsamling kan struktureras inom ramen för avtalsmodellen. I Sverige pågår en statlig översyn av hur direktivets krav ska integreras i det svenska systemet, med fokus på:
- kollektivavtalens täckningsgrad,
- transparens kring lönebildning,
- harmonisering av statistik och analysmodeller,
- samverkan mellan arbetsmarknadens parter och staten.
Eftersom direktivet inte inför krav på lagstadgad minimilön kan grundstrukturerna i båda ländernas lönebildning ligga fast. Däremot skärps kraven på att visa hur systemen fungerar i praktiken och att lönerna utvecklas på ett sätt som motsvarar direktivets mål om “adekvata minimilöner”.
Konsekvenser för Norden – och Öresund
Öresundsregionen är en av Europas mest integrerade arbetsmarknader. Här påverkas arbetslivet direkt av både dansk och svensk lönebildning, och företag med verksamhet på båda sidor av sundet måste säkerställa att deras interna processer uppfyller EU:s krav.
Direktivet kan innebära:
- mer strukturerad rapportering och dokumentation,
- ökad analys av löner i förhållande till levnadskostnader,
- stärkta kollektivavtal i sektorer med lägre löner,
- högre transparens för arbetstagare och arbetsgivare.
För arbetstagare i regionen kan direktivet dessutom leda till tydligare rättigheter, bättre insyn i hur löner bestäms och större jämförbarhet mellan olika sektorer.
Ett europeiskt steg som möter nordisk tradition
Direktivet innebär inte en förändring av grundprinciperna för den nordiska modellen men skapar en ny europeisk ram där modellen måste visas, dokumenteras och följas upp på ett sätt som uppfyller EU:s krav.
Detta är inte en konflikt mellan två system – utan en anpassning där europeisk lagstiftning möter nordisk lönebildning. Resultatet blir en hybrid där kollektivavtalsmodellen består, men där transparens och uppföljning lyfts till europeisk nivå.
För Norden – och särskilt för Öresundsregionen – markerar direktivet början på en ny fas där juridik, ekonomi och arbetsmarknadspolitik integreras allt mer över gränserna.
Källor:
- EU-kommissionen – Adequate minimum wages in the EU
- EUR-Lex – Directive (EU) 2022/2041
- EU-domstolen – dom i mål om direktivets giltighet
- SIEPS – Swedish Institute for European Policy Studies
- Regeringskansliet, Sverige – nationell anpassning till EU-direktiv
- Arbetsmarknadsmyndigheter i Danmark och Sverige
